Arlas vd är extremt ledsen

Jomen så är det. Arlas VD är jätteledsen över det han sett på de förvisso icke spårbara filmerna och bilderna från den utpekade mjölkgården i norra Sverige. Eftersom kossorna var undernärda, sjuka och kanske ännu mer ledsna än Arlas VD, så smakade mjölken inte så gott. Därför lovar Arlas VD att mjölken inte ska gå till konsumenterna längre, utan den ska bli biogas.

MEN VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

(För övrigt kommer skärmdumpen från en bra sajt jag rekommenderar food-supply.se) 

Jag har bott på ett hangarfartyg utan att veta om det

Hangarfartyg

Citerar en lokaltidningsintervju med en försvarsanställd publicerad för några veckor sedan.

"Både svenska och utländska potentater brukar kalla Gotland för ett "hangarfartyg i Östersjön". Men det är vårt hangarfartyg, och vi är här på förhand. Vi har återetablerat oss, och all närvaro på plats i rätt tid är betydelsefull. Bara något är väldigt mycket svårare för en eventuell angripare än inget. Det är i den andan vi bygger upp stegvis här." 

Förutom att den intervjuade personen möjligen citeras i oredigerat talspråk, stod det givetvis en massa annat i texten. Om övningar, möjligheter och sysselsättning och så vidare. Jag öppnade ett nytt fönster och kollade kommentarsfälten på lokaltidningens sociala medier. Trollen var förbannade för att försvarsmakten hindrar bygglovsprocesser. Jag gick tillbaka till tidningstexten igen. Läste jag verkligen rätt? Menar människan verkligen att han ser Östersjöns pärla, den magiska ön Gotland med allt det kraftfulla som subtila, med allt ett blomstrande näringsliv och Sveriges starkaste platsvarumärke står för - som ett jävla satans hangarfartyg?!!! Just så tänkte jag. Självfallet skriver jag inte ut det här, jag återger bara hur det såg ut i min hjärna.

Korten på bordet

Hangarfartyg

Hangarfartyg

På ett sätt förklarar det här allt. Varför Regeringen väljer att aktivera ett skjutfält granne med över tusen bostäder. Visst - fältet har legat där i decennier, men har fram till nyligen varit ett tillgängligt rekreationsområde med kantarellmarker, havsörnslokaler, orkidéängar i kilometerlånga stigar längs en oändligt vacker kustremsa av revkalksten kantad med kärleksört och malva, intill böljande åkrar med unika kulturgrödor. Man har valt att placera återetableringen just mitt på Gotlands västra kusts bästa förädlingsområde för besöksnäring, bostäder och friluftsliv. Centralt i ett expansivt utvecklingsområde, dikt angränsande till Visby, en unik 1200-talsstad och därmed skyddsvärt världsarv enligt UNESCO. Och vad är det som nu blir så uppenbart? Jo, med digitala kartor och interaktiva skärmar har statsmaktens handgångna insett att det finns ett hangarfartyg mitt i Östersjön. Det ligger visserligen helt stilla och har råkat befolkats men, jo mina herrar, damer och generaler, det är i första hand ett hangarfartyg. Det säger till och med våra utländska allierade, höhöhö. 

Men vad är det ni inte förstår?
Det är ett HANGARFARTYG

Hangarfartyg

Så nu vet vi. Nu vet vi hur man med Sveriges ögon betraktar Gotland. det är vårt hangarfartyg! Angriparna har inget att komma med för vi var här först! På vårt hangarfartyg! Det är vårt, vårt vårt! Några essentiella substantiv som sommar, glass, stränder, bad kan få viss uppmärksamhet. Möjligen kan försvarsmaktens aktiviteter begränsas när öns besökarantal ökar sommartid samtidigt som en och annan relaterad sommargotlänning hänger in uniformen eller kostymen i 6 veckors malpåse och drar till fritidshuset på Fårö. Resten av året är ju Gotland - ett hangarfartyg! Och inte vilket hangarfartyg som helst. På försvarsmaktens förstasida tronar detta;  

"Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och vår rätt att leva som vi själva väljer." 

Men jag då? Jag har inte valt att bo på ett hangarfartyg

Summan av den här spaningen? Förutom att jag min idiot inte visste att jag bor på ett hangarfartyg. Jo, jag tänker att när nu äntligen bilden av Gotland exponerar annat än partystränder och raukar, när året är 2020 och vi äntligen lanserar Ön med fem årstider så står det en helt oväntad utmaning i vägen. En större del av "svenska och utländska potentater" kommunicerar Gotland som ett hangarfartyg. Som är fett deras för de upptäckte det först. Som nu är det senast rådande i utbudet av värden vi kan aktivera varumärket Gotland med.  

En anekdot om gotländsk sjukvård, utspelad den 31 januari 2017

Det började med en blåsa i revbenshöjd, lite röd som ett bett, i måndags kväll. På tisdagsmorgonen var utslagen fler, mer blåsaktiga och eftersom jag inte är den som kastar mig i armarna på vården för det jag uppfattar som onödiga saker så tänkte jag inte mer på det och gick till jobbet. (Rätt korkat så här i efterhand eftersom BÄLTROS är stressrelaterat...) 

Vid halvtre babblade jag strunt med Sofia och Renate nere i TB, och nämnde utslagen - visade upp dem (nästan lite stolt) varpå doktor Renate bums konsulterar sin AI-kollega doktor Google och säger att men fan - det ser ut som bältros! Och det viktiga, enl G: upptäcks det inom 72 h efter utbrottet så kan man slippa helvetiska smärtor från de drabbade nervtrådarna. 

Jag checkar snabbt ut för dan, går till Visby lasaretts akutmottagning, eftersom allt är så nära i Visby tog det knappt 10 minuter. Konstaterar att där befinner sig en hel koloni av barn i skiftande åldrar och krämpor. Jag retirerade, sjuka barn och något "eventuellt" var inte kompatibelt. 

Kör en longshot och ringer vårdcentralen klockan 15.22 och får en samtalstid 15.25 - 😳 sanslös tajming!

Får tag på Allanibilen.

Klockan 15.29 ringer distriktssköterska Jenny upp, jag berättar. Hon; kom hit direkt så kikar jag på det, jag slutar snart men väntar tills du kommer!

😳

Rusar in på vårdcentralen Wisby Södra kl 15.52, Jenny bor i grön korridor och står och väntar på mig med öppen dörr!

😳

Vi kikar på mina snart berömda blåsor och J konsulterar först en bok med läskiga bilder på utslag och prickar (här avslöjar hon att hon ääälskar prickar och udda sjukdomar 😅 jag berättar om min kollega Karin som har samma läggning och lovar att sammanföra dem). 

Jenny tror inte att det är bältros för hon har aldrig hört taaaaalas om någon med utslag utan extrem smärta. 

"Jag måste konsultera en gammal räv" säger hon och springer ut i korridoren, klockan är nu cirka 15.59. Jenny kommer tillbaka med "den gamla räven" i släptåg som visar sig vara Eva, synnerligen erfaren distriktssköterska, som kikar på mina nu ännu mer exklusiva utslag och snabbt konstaterar; typiskt bältros.

Vi tackar räven Eva, Jenny blir om möjligt ännu ivrigare - hon har hittat ett unikt objekt och springer iväg för ett slutligt läkarutlåtande, nu med objektet i släptåg.

Utanför Dr Magnus dörr sitter det flera patienter och väntar. Jag känner mig lite svensk och pinsam.

Jenny knackar oförtrutet på dörren (inväntar inte "kom in") stänger om sig i 30 sekunder, öppnar igen och viftar in mig - och frågar; får jag stanna och lyssna? Det är såååå spännande!

Självklart ska min nya bästa vän - även om hon objektifierar mig en smula - stanna.

Dr Magnus tittar i 57 sekunder på mina världsberömda utslag och säger; bältros.

Nu nästan hoppar Jenny på stället - så man kan verkligen ha det utan smärta? Jepp, svarar Dr M, men det är ovanligt.

Jag, det ovanliga, snudd på unika objektet får därefter utskrivet en slags elefantkur som virushämmare, eftersom jag tack vare Jenny, Eva och Magnus kom in så fort. En eftermiddag strax innan några av dem skulle sluta jobba, hämta barn, handla, så prioriterade de mig. Det är med stor tacksamhet jag böjer på huvudet och ödmjukt tar in.  

Vad är då sensmoralen i denna sjukvårdsanekdot. Jag väljer ut en av flera möjliga, nämligen: 

Paramparmparaaaaam: Att vi kommer få ännu gladare och ännu fler medarbetare i vården om fler lösdrivande gotlänningswannabes mantalsskriver sig här. Då kan vi dessutom bygga ännu fler attraktiva bostäder och få ännu fler förskole- och grundskoleplatser till alla som vill flytta till Gotland som idag jobbar inom vården på fastlandet, i Skandinavien, i Baltikum, i övriga Europa, i världen.  

Så med det tysta uppropet "Ni som bor och verkar men inte skriver er på Gotland - ni kan bidra till infrastruktur och sysselsättning!" vill jag också säga att jag mer än gärna betalar de där 1,50 mer i skattesats än på vissa adresser på fastlandet, att jag vill att människorna inom vården ska verka i en bra arbetsmiljö och känna att det får ingå i deras arbetsbeskrivningar att vara mänskliga, roliga, härliga, fantastiska, helt enkelt lika underbara som en bal på slottet. Vi behöver er så väl.

Matchliraren Benil spelar på en ny plats

Igår träffade jag min vän Siv, eller Sippan som hon kallas familjärt. Hennes man, Bengt, som vi brukade kalla Benil - efter hans e-postinloggning, dog i måndags.
Sippan och Benil skulle ha firat 60 årig bröllopsdag i sommar. Bengt var 89, när han drabbades av först stroke och sedan hjärtinfarkt. Måndagen den 18 mars, 2013.
Siv och Bengt var det mest kära par jag mött. De hade så kul ihop, deras utagerande ömhetsspråk var så enkelt, så naturligt att vi andra ungdomar i 40 och 50-årsåldern bara log, generat och med en stilla förhoppning att ens egen ålderdom skulle se likadan ut som Sippan och Benils. Även om Bengt ibland muttrade och tjurade, så var vi invigda på det klara med att det bara var ett spel för att skilja agnarna från vetet.

Inte för intet kallade någon Bengt för Gammbutter (den gamle buttre). Han hade verkligen en förmåga att skrämma iväg lismande, oäkta, lättskrämda figurer bara genom att sura. De som inte såg igenom hans mask var liksom inte värda uppmärksamheten. Vi andra älskade hans surmask, den var en del av hans personlighet, en man med glittrande ögon, arg som ett bi, tjurskallig som få, smart, rolig, underhållande, allmänbildad, väluppfostrad, kärleksfull och öm. Och kul. Jag kände mig privilegierad och lycklig över att få ha lärt känna Bengt och Siv, jag saknade dem när vi inte sågs, jag kunde slinka in till dem och fika i tre timmar, eller på söndagsstek eller en lunch med rimmat fläsk, bruna bönor och löksås, eller hockey WM. Och jag njöt av deras sällskap. Det fanns inget tvång, inga förpliktelser – jag valde i själva verket bort umgänge med jämnåriga vänner, vilket bevisar, även om det är uttjatat, att ålder inte har betydelse. Bara att man gillar varandra.
Sippan och Benil gav mig ett av de vackraste kärleksstilleben. De firade bröllopsdag på Stora Karlsö och låg över i det gamla stenhuset från 1600-talet, Mosebod. Jag hade tänt eldstaden och bäddat, fint, i de två 60 cm sängarna med träbottnar. Framåt senkvällen blev jag lite orolig och funderade över rökutveckling, kvävning, bränder och andra katastrofscenarior man ibland ägnar sig åt när man curlar människor man älskar. Jag tog lyktan och gick över stranden och öppnade den lilla trädörren på glänt. Där inne hade dessa två underbara snart 80-åringar klämt ihop sig i en säng i den mest rörande, kärleksfulla bild jag någonsin sett. De sov gott, med armarna om varandra, varsitt leende på läpparna och elden var en stilla glöd.
Sippan fick en stroke den 15 augusti 2010. Hon, som hade dansat på Gamla Masters, sjungit på Munken (det var säkert tvärt om), suttit i solen på Bolagets uteservering och konverserat tjusiga kändisar. Hon som älskade musik, jazz, dans, rörelser, höftgung, Motown, skratt och spontanitet. Det var så jävla orättvist. En vecka tidigare hade vi setts på kvällen och haft en hejdundrande efterfest hemma hos Siv och Bengt – dottern, fd svärdottern, kompisen, mannen och jag. Vi skrattade så vi grät, lyssnade på musik och dansade. Det var sista gången Sippan kunde stå, gå, dansa.
Efter stroken tog Benil hand om henne. Han som började få stela knän efter alla år av jogging och maraton, höfterna maldes sakta ner, fötterna tog stryk. Men var fjortonde dag kom Bengt och hämtade hem Siv, till deras lilla lägenhet i Visby som de flyttat till efter Sivs stroke. De bodde i varsitt rum. Siv sa igår, ”Vet du Beata, vi pratade om att hemtjänsten skulle hjälpa oss att få ligga i samma säng, men det blev aldrig av. Och nu är han borta, och jag längtar så efter honom, han var så mjuk att hålla om.” Jag saknar honom jag med, för din skull, Siv.
Varje dag, precis varenda dag kom Bengt och hälsade på Siv på sjukhemmet när hon inte var hemma i lägenheten den där jämna veckan. Varje dag.
Vi satt och pratade. Om hennes barn och barnbarn. Om verkligheten på andra ställen än i hennes liv på sjukhemmet i Visby. Hon står i kö för att få eget boende. Hennes liv är långt ifrån slut, även om det är ett annat liv än förr. Hon har fått barnbarnsbarn, hon har barn och barnbarn som älskar henne.
Måtte Bengt ge sin lilla Siv kraft, att le istället för att gråta när hon minns honom. Sin stora, innerliga, underbara kärlek.

(Och vi andra ska tänka på att inte slösa bort våra liv på fel personer.)

Varför jag kallar honom matchliraren? Jo för dagen efter efter en svettig fotbollstittarkväll 2003 på S:t Hansgatan hittade jag en bit Duni hushållspapper med Benils prydliga handstil, textat i bläck:

Tack för en höjdarmatch!
Matchens lirare: Beata 3 mål.
Matchens coach (vete f-n hur coach stavas): Sussi.
Bengt Viktor och Siv Sippan
Dåligt med papper.

En Single Cask har hittat hem

http://nannabeata.wix.com/pc2004

Haha! Idag fyller jag år, och då bestämmer jag ALLT!

En söndagsreflektion om bygglaser och domesticering

Googlar på ”evidensberoende”, det avstavade alternativet dyker upp och ger mig 47100 artiklar. Men det är inte separerade eller kommaterade ord i sammanhang jag söker, det är ordet. Att i sin personlighet vara beroende av evidens, alltså bevis.

Ordet bredde ut sig och snodde all min tankeenergi när min älskade man plågat undrade;
– kan det vara fel på lasermätaren?

Jag fantiserade proffssvaret. Nej, självklart inte. Lasern har aldrig fel. Det är bara att fortsätta.

Efter 48 timmar i myggsvärmar och stekande sol ger mannen upp. Den mäter hela tiden olika, den förbannade lasern. Min fantasi fortsätter, laserutrustningen kalibreras, och – se där! Den var felinställd. Han hade kunnat stånga sin panna blodig, men ifrågasatte ödmjukt. Proffset i sin tur utgick från fakta; lasern har aldrig varit sönder, därför, är det inte rationellt att tro att det fel på den. Nu har vare sig den älskade mannen, fantasiproffset eller lasern några roller i den fortsatta pjäsen.

En evidensberoende person resonerar så här: tills jag är överbevisad gäller min tro. (Och knappt ens då, för det är ju jag som ska ”köpa” bevisen. ”Säger vem?” är min bästa motfråga och mitt favoritsvar ”Ha, det tror jag inte på.”)

Hos den evidensberoende sker nya upptäckter bara i teorin. Aldrig i abstraktion följt av praktik. Upptäckter i praktik utförs alltid i det dolda, publikfritt. Lyckas man, basuneras det ut – stort. Den evidensberoende upplever sällan möten med andra, där teorier diskuteras och ifrågasätts. I min mening lider de evidensberoende av en tillkommen hämning. Man föds inte evidensberoende, speciellt inte eftersom barn provar allt för första gången. Så varifrån kommer den?

Att luta sig mot en självklarhet är att skydda sig mot tänkbart obehag. Som till exempel att misslyckas. Provar jag inget nytt behöver jag aldrig vara orolig. En form av evidensberoende uttrycker sig också i ett på gränsen till grandiost självförtroende. Personer som är mycket bestämda i sina åsikter och aldrig eller sällan viker – oavsett om uppenbara bevis finns för att de kan ha fel, är fast i sin övertygelse om att de har rätt. Ett tunnelseende som i sin yttersta form visat sig hota både demokrati och mångfald.

Jag har rätt. Jag blundar för det andra tycker. Jag är trygg i att ha en åsikt, jag vill inte ändra på den då rubbas min gränssättning, mitt liv. Jag kan tvingas till åsikter eller handlingar som jag inte vet vart de leder.
I mitt bakhuvud finns en förälder eller vuxen förebild som visat vägen mot uppfattad prestation; framgång, rikedom, potens, makt, skönhet, ungdom. Det är min grund. Att prestera utifrån önskemål, som jag tror är de enda sanna. De enda sanna för min belöning. Att bli accepterad.

Med tiden blir det svårare att behålla vänner. Samtalen kring middagsborden aldrig blir konstruktiva, kreativa, flersidiga. Röstvolym och envishet eskalerar, den evidensberoende blottar sig och det vi ser är en till idioti kommen envetenhet. Jorden är platt. Jag kommer aldrig rösta på v för de vill ta mina pengar och ge till knarkare. Det är nyttigt med socker. Det finns bara en gud och det är min – alla som tror på en annan måste dö. Lasern är rätt inställd, den har aldrig varit trasig förut.

De evidensberoende lämnar spår i små som stora uttryck.

Hur ska de botas, frågar jag mig. Är rädslan att misslyckas vår största drivkraft? Människors värde är lika, men deras fallenhet olika, därför måste errare humanum i all framtid pågå. Våga misslyckas, du kommer inte dö, du kommer fortsätta vara älskad. Eller som moder Theresa sa, det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd. Varför är det så jävligt svårt att tro på – att du duger som du är?

Nästa gång du ihärdigt höjer din röst ovan andras och vägrar släppa din teori; håll käften. Du är älskad även om du inte vet bäst, är störst, rikast, snyggast och mest framgångsrik. Det är så människans evolution framskridit. Via nyfikenhet, acceptans och mångfald.

Separation från Bibbi

Det är dags. Jag ska alldeles snart lämna ön och separera från Bibbi. Märkligt nog är jag lite loj inför händelsen. Mörkar, förtränger eller - så var vår relation inte speciellt märkvärdig. Inte märkvärdig som när Bibbi hör min röst och blinkar, när Bibbi och jag äter frukost tillsammans och delar det nybakade franskbrödet, när hon sitter i ett hörn och väntar - för att hoppa fram och skojsamt låtsas skrämma mig. Märkvärdigt som när Bibbi kärleksfullt pickar på sårskorpan efter myggbettet på min vänstra vrist, märkvärdigt som när Bibbi väntat en hel dag för att jag har varit på sjön och kommer hem till en ivrigt uppmärksam försmådd liten varelse. Märkvärdigt som Bibbi. Som från början hette Pippi, tills jag insåg att det var ett fånigt jäkla simpelt allmännamn. Hon blev Bibbi när hon satt utanför min trapp en hel natt i regnstorm, ihopkurad och rädd. Jag kom ut, det var tidigt, kanske vid femtiden, och ropade häpet; "lilla Bibbi" eftersom min förkylning ännu inte släppt. Bibbi, jag har förlett dig till att tro på människor. På kärlek och trofasthet. Kära Bibbi, I am so sorry.

(Någon sa att fåglar saknar ringmuskel. En kort stund, efter ett par glas vin häromkvällen, tänkte jag nästan ha överseende med det ständiga flödet, men i sanningens krassa ljus - vid niotiden i förmiddags - insåg jag att bänken inte längre var min. Den hade blivit Bibbis bajsbräda.)

Efter Vickan; en bronsstaty

Så har vi då fått en ny tronarvinge. I Sverige, året 2012. Stor föräldralycka till er Vickan och Danne!

När jag var liten skrev jag ett brev till "gamle kungen" (Gustaf VI Adolf) i samband med hans död 1973. Alltså jag skrev till kungen som då var, typ på väg till himlen, vek brevet som ett pappersflygplan och kastade ut det från balkongen på Malmskillnadsgatan 41, 4 trappor. Det extremt märkliga är att jag fick ett svar från hovet, ett tackbrev.

Kungen dör, leve Kungen. När ”nye kungen” (Carl XVI Gustaf) gifte sig med sin vackra brunett så hade mamma tagit med tv till landet för första gången. Eftersom hon var rätt teknisk så fick hon ihop den lilla bordsantennen och snickrade upp (hon var dessutom väldigt händig) en tv-hylla. Där satt mamma och jag och såg på kungligt bröllop, den 19 juni 1976.

Året därefter var pappa inbjuden till Stallmästaregården på Hubertusmiddag. Han satt vid kungens bord eftersom han var hedersmedlem i Stockholms Fältrittklubb. Jag, som också var med, fick hälsa på kungen och drottningen, eller "kungen och Silvia" som de hette då. De var väldig korta och pappa var väldigt stolt.

Det är sommar igen och den 29 juli, 1981. Mammas tv har fått ett par år på nacken men vi sitter, ja det är säkert en halv dag, framför tv:n och grinar båda två och tittar på Charles och Dianas bröllop.

Nästa kungliga närkontakt inträffar 1986 då SFK hade jubileum, pappa var återigen civil hedersgäst och nu 85 år gammal, jag fick följa med istället för mamma (inte för att pappa var gammal utan för att mamma inte ville gå). Den här gången var det prins Bertil som var lång med oväntat vekt handslag, men han hade ju hälsat på ett par hundra personer också. Pappa stolt, ungdomligt och spänstigt djup i sitt bugande.

Åren går, och vår kronprinsessa Victoria gifter sig med Daniel. Som vanligt vid kungabröllop befinner jag mig i Fjällbacka, denna gång på tidig middag hos svågern och svägerskan. Jag springer mellan tv:n och bordet (framförande mina ödmjuka ursäkter), i sällskapet återfinns vältalig akademisk kompetens, samtliga republikaner. Jag deltar inte så mycket i den livliga pågående debatten om monarkins vara eller icke eftersom jag mest snyter mig och ler fånigt och utbrister små titta, ååååh, nej så gulligt, åh nu pussas de! Debatten finns inte. Jag är uppfödd med ett kungahus och vad betyder egentligen det...? Representerar jag rent av en stor del av de passiva sympatisörerna? (Skräll.)

Monarkin, i Sverige, har enligt ena profalangen ett historiskt traditionellt värde. Så har det varit och så ska det förbli! Trångsynta skygglappsförsedda stackare som vill ha dödsstraffet återinfört i Sverige, är övertygade om att jorden är platt och att Socialstyrelsens rekommendationer om 6-8 skivor bröd gäller.
Kungahuset har ingen som helst makt (verkställande, lagstiftande eller juridisk re Montesquieu). Kungastyrets ursprung är långt från den parlamentariska monarki vi har i Sverige idag. Enligt motståndarna, republikanernas syn, är det ekonomiskt oförsvarbart, oetiskt att upprätthålla denna odemokratiska tradition.
De kunde lika gärna ha varit bronsstatyer.

Enligt den andra för-sidan har monarkin ett PR-värde av stor verkshöjd och genomslagskraft. Tänk så positivt man uppfattar Sverige utomlands, vilken bra reklam de gör! Monarkins representanter är nationalsymboler, frågan är för vad?
Be en genomsnittsturist spotta ur sig en bild av Sverige; rent, vacker natur, isbjörnar, Stockholm, dyrt. Bilden samma person har av England; det brittiska kungahuset. Existensargumentet som turistkampanjare känns något föråldrat.

Monarkins representanter består i Sverige av en familj som fullföljer plikter som att ägna sig åt förmedlad välgörenhet och representation. En familj vars avkommor givetvis åtnjuter passerkort till den kungliga räkmackevägen. Och vad gör väl det, kan jag tycka. Är ni avundsjuka? Är ni rättvisefascister? Är ni snåljåpar? Vem skulle inte vilja ha hus på franska Rivieran, lägenhet på Manhattan, hus i Spanien, bo i ett par slott i Sverige, ha ett hemligt hus här, en liten lägenhet där, ett par segelbåtar, motorbåtar, hästar, betald superutbildning, snabba bilar, dyra sporter... Och bara behöva representera och välgöra med någon annans pengar. Eller...? Kritiken blir ofta orättvis eftersom det inte är individernas fel. Hela den nuvarande familjen Bernadotte hade säkert kunna (vissa gör redan) bedriva lönsamma privata företag och leva ett jetsetliv, i frihet.

När jag analyserar min lilla pappa som upplevde fyra kungar under sin levnad, var han stolt över mötet, handlingen. En heder han smickrades av, en bekräftelse. Men en demokratiskt vald statschef, en innovatör, en prisad författare, en duktig idrottsemeritus hade gjort honom lika smickrad. En svensk nationalsymbol som blivit det av egen kraft. Hade pappa levt idag hade han garanterat varit republikan. Och efter Vickan så tycker faktiskt till och med jag att det får bli något nytt. Som en bronsstaty. Och massor av kul att läsa om i historieböckerna.


(Drottning Louise, som var gift med ”gamle kungen”, är citerad vid något tillfälle som en person som ifrågasatte varför hon skulle få så mycket uppmärksamhet bara för att hon var drottning. Hon tyckte det var fånigt. Här på bild med pappa i september 1964 när nya Ryttarstadion invigdes.)

Dario Fo, Paris 10 februari 2012

Le Fou et la Mort, par Dario Fo.

À l´auberge des idées, 60 rue Pasteur (Paris 8:ème), 20:00 heures

Mise en scène par Karolina Lundh-Comon.

Är ni där så gå dit.

En helt oförglömligt rolig fest...

Den 26 augusti 2011. Lagom bris, solsken, ålefiskarns vals på m/s Donaldas däck. Srandhugg på Florö, en minnesvärd dansuppvisning nära Otterö, idiotiska lekar, ostron, Lisbeths fiskgryta, Champagne, armbrytning, musik... Och sedan, när vi kom tillbaka till Fjällbacka; luften stod stilla, kvällen höll andan. Vid horisonten samlade sig ogenomträngliga moln. Blixtar utan muller. När natten kom, och alla hade klivit av båten, öppnade sig himlen.